Dags att bli lite seriös i detta inlägg. För er som orkar och vill läsa, varsegoda.

Jag blev mobbad under nästan hela min skolgång, fram till gymnasiet.

Som 15-åring försökte jag ta livet av mig två gånger på grund av all verbal och fysisk mobbning jag blev utsatt för.

Jag blev kallad ord som "missfoster", "snehuvud" och "bög" m.m

Jag har en ögonsjukdom som kallas nystagmus som är ofrivilliga ögondarrningar, vilket gjorde att jag lade huvudet lite på sne för att kunna se rakt. Därav fick jag stämpeln "snehuvud" i början av tredje klass, som följde med mig enda up till nian.

Mobbningen började i andra klass, året 1997. Även om mobbningen då inte låg på den fysiska nivån återfanns den istället på den verbala och psykiska nivån. Glåpord som trängde sig in i min hjärna, vilket förmodligen ledde till att jag hade väldigt kort stubin som liten.

Ju äldre jag blev desto mer fysisk blev mobbningen. Jag fick nästan dagligen stå ut med slag och sparkar mot kroppen, uptryckningar mot skåp och spott i ansiktet.

Jag klandrar inte mina vänner för att de inte lade märke till detta. Antingen för att jag inte berättade allt eller att mobbarna valde sina tillfällen försiktigt.

När jag började sjunde klass träffade jag av en slump en klasskamrat, som nu är min bästa vän. Varför han är det är för att han räddade livet på mig, utan att veta om det. Ja det kanske låter konstigt men allt som behövs för att ett "mobboffer" ska känna sig välkomnad i samhället är att bli accepterad, ha någon som lyssnar.

Det var så jag kände. Han räddade livet på mig genom att se saker som hände runt om mig. Jag är honom evigt tacksam och en bättre vän går inte att hitta här i världen.

Tiden mellan sjuan och nian var den tuffaste tiden. Så pass tuff att jag som sagt planerade två självmord.

Ena gången höll jag kniven mot strupen, men något slog mig. Min familj som består av mig underbara mamma, pappa och lillasyster. Alla bilder på saker vi gjort bildades framför mina ögon och jag sänkte sakta kniven.

Andra gången stod jag med kniven mot hjärtat. Denna gång såg jag bliden av skolan, vilket då inte hjälpte för jag svimmade istället och kniven föll ur min hand. Föräldrarna var inte hemma och jag ville bara dö.

Men innerst inne kände jag något, jag kunde inte göra det. Jag visste att jag skulle bli saknad av någon och ljuset förblev brinnande.

Hur slutade då mobbningen?

Det har jag inget faktist svar på men jag tror det gick till såhär:

Det var i nian, under en sexualkunskapslektion. Min klass och jag satt utanför på bänkarna och väntade på läraren.

Han som hade mobbat mig värst under dessa snart tre år i högstadiet, kom fram till mig med en stor bok. han slog upp en sida och visade mig en bild på en naken tjej och sade med ett hånleende på läpparna:

"Det här kommer du aldrig få för du är så jävla ful, ditt missfoster"

Då räckte det! Jag fick nog! Jag tänkte inte klart men alla dessa åren med plågor fick mig att koka över!

Jag slog till honom med allt vad jag hade, i magen. Han blev förvånad av slaget tror jag för han tappade andan lite snabbt. Dock svarade han genom att stänga boken och klippa till mig i huvudet med den. Jag visste inte vad jag gjorde riktigt för jag ställde mig upp och brottade ner honom. Starkare än mig vände han såklart på steken och satt sig över mig, med sina händer tryckta mot min hals och sa (jag minns vartenda ord än idag, 11 år senare)

" Om du rör mig igen ska jag fan döda dig ditt jävla helvete!" och tryckte hårdare runt min hals. Jag tappade andan nästan helt men han släppte och jag kom loss, sprang hela vägen hem, slängde mig på sängen och började gråta.

Jag stannade hemma från skolan i fyra dagar. 

När jag väl kom tillbaka hade allt, till min stora förvåning, slutat! Ingen mobbning längre! Ingen negativ energi!

Även han som mobba mig nicka åt mig när jag kom in genom dörren. Jag blev arg och glad på samma gång.

Glad, för att jag äntligen fick respekt. Arg, för att jag fick respekten genom fel sätt, nämligen våld.

Jag har aldrig pratar med någon psykolog och aldrig skurit mig,

Vad jag vill ha sagt är att därute finns det människor som tar sitt eget liv på grund av mobbningen. Slå upp ögonen och se vad som händer runt om oss. Allt som kan behövas är en vän att prata med, ett stöd på vägen. Vi som blivit mobbade eller mobbas behäver ingen livvakt utan en axel att tröstas och pratas vid.

Alla har det inte enkelt, alla reagerar på olika sätt, många klarar sig genom men även många som (R.I.P) inte gör det...

Jag kan ärligt säga att jag många gånger tänkt tillbaka på självmordsituationen och säga högt:

" Jag klarade igenom det! Jag lever och jag är en bra person, rolig person och jag har vänner och en underbar familj".

Till er som blir mobbade:

Ni är starka och ni har för evigt mitt stöd. Situationen när den existerar är ett helvete på jorden, jag vet exakt hur det känns. Men ni är inte ensamma, det finns alltid någon att prata med, att ha roligt med och som verkligen lyssnar! Känner ni er nere, tänk på denna text:

// Kriss